Journalisten och vetenskapsmannen
Ibland när jag suckar över forskarens behov av försiktighet och rigorösa behov av att belägga ibland även de yttersta självklarheterna fantiserar jag ibland om att man kanske borde vara journalist ibland. Där man kan ta lite friare svängar och skriva friare om intressanta fenomen.
Denna dröm slås dock snabbt i kras varje gång jag kommer i kontakt med journalister som med extremt korta deadlines ska skriva enkla och rubriksäljande artiklar. Helst ska de även kunna funka i tryck, på nätet, i mobiltelefon och i text-tv samtidigt.. Så efter förra veckan är jag rätt nöjd att jag inte är journalist.
En introskopisk/egoiskisk observation om hur djup research man har möjlighet att göra. Nordea hade problem med bedrägeriförsök, och jag kommenterade det hela till Computer Sweden. Att jag gav dem en studie jag har under review för tillfället som diskuterar teknologin SPF var mindre intressant än att jag använde ett ovanligt adjektiv i telefonen. Dagens Industri plockade upp artikeln eftersom den handlade om Nordea. Vilket gjorde att de ringde när FP/Socialdemokratshärvan exploderade. Vilket gjorde att p1 ville prata om det vidare.
Och sekunderna senare är det bortglömt. Den glätta är medievärlden är fantastisk.
