Nu ska vi leka marknad (tjolahopp, tjolahej, tjolahoppsansa)
SvD kör nu i dagarna en artikelkampanj kring BB och vårdval stockholm. Idag: BBStockholm mutades in i systemet genom extra medel eftersom de hade tänkt stanna utanför, men det gick ju inte eftersom det då inte skulle finnas vårdplatser nog. Återigen är det fantastiskt när vi ska vara marknadsanpassade, sådär lite på låtsas. Och införa ensidigt val.
Skimären att kunna välja BB är ett utmärkt exempel på detta. Det finns ingen marknad som hanterar signalerna. Vi får välja BB, men mängden BB-platser ändrar sig inte.
Hur skulle en marknad hantera följande problem: Människor får äta var de vill, alla går till McDonalds. McDonalds blir fullt. Det finns även en gammal Clock i stan, men dit vill egentligen ingen för de är nergångna och serverar mat som visserligen har samma näringsinnehåll, men inte förefaller attraktivt.
a) Bygga fler McDonalds, och låta Clock sakta tyna bort.
b) Subventionera BurgerKing att erbjuda McDonaldspriser och tvinga hungriga till Clock eftersom både McDonads och Burgerking är fulla?
Vårdval Stockholm, vårdgaranti, skolval och alla andra system där marknadsanpassningen enbart är ensidig (och vi får välja vad vi vill, bara vi väljer vad staten råkar ha till övers) är bara spel för gallerierna.
Varför uppstår då detta dilemma? Jag tror att det är rädslan för redundans som spelar in.
Eftersom tjänsten X finansieras (och i stor utsträckning även produceras) av staten, med skattebetalares medel, vill vi inte slösa med pengar. Och därför vill vi inte producera fler X än vi behöver.
Problemet är att om vi inte har fler X än vi behöver kan vi inte ha valfrihet. Ty om det finns precis lika många X som ska konsumeras fungerar bara valfrihet om alla väljer precis som producenten har planerat. Och det förtar ju onekligen lite av poängen med valfrihet som signalbärare på en marknad, och aktörers förändringsincitament försvinner.
Jag lämnade just tillbaka en fantastisk bok till Handels bibliotek, skriven av en amerikansk professor i studier av den sovjetiska ekonomin, skriven runt 1960.Han beskriver hur centralplaneringen och statistikbyrån var tänkt att fungera och indikerade att detta skapade problem i verkligheten eftersom statistikverktygen inte var granulära nog.
En sovjetekonomi idag skulle ha bättre förutsättningar, HMs logistiksystem ger tydliga signaler till producenter vad som ska produceras utifrån vad som säljs. På 60-talet var eftersläpningen i dessa huvudsakligen manuellt sammanställda uppgifter enormt mycket större, varför det inte gick att reagera annat i femårsplaner (I svensk lanstingssektor förefaller vi inte ens ha en femårsplan eftersom behov aldrig någonsin verkar korrigeras och i kommuner förefaller man alltid vara lika förvånad när det är många barn som ska börja skolan, trots sju års förvarning).
Vad Sovjetekonomin missade. Och vad dagens Landstingspolitiker som ska leka marknad missar är att: Med marknad kommer redundans. Och det är aldrig effektivt, det innebär alltid slöseri, och det är hela poängen. Idag har vi ett enormt överskott av hotellrum i Stockholm, efter att under flera år ha haft underskott. Marknaden är inte alltid mjuk, men den korrigerar sig. Det är inte alltid behagligt för de aktörer som är inblandade (hotellägare, hotellpersonal som anställs och sparkas), men det är å andra sidan inte så behagligt att ständigt jobba i en verksamhet som är överbelaggd utan att detta korrigeras heller.
Det kan den fungerande väl planerade planmarknaden också göra. Fungerande logistiksystem är inte förunnat enbart privata aktörer på en marknad. Men särkopplingen mellan verksamhet och beslut/medel skapar en Brunssonsk organizational hypocrisy,
I praktiken har dock marknaden visat oss gång på gång: Slöseri är effektivare än planering. Redundans är bra. Slöseri är billigare än snålhet.
Ironiskt nog förefaller just redundans dessutom att vara något som gör BB Stockholm så populärt. Att du blir garanterad en plats, vilket de måste lösa genom att ha redundans.
“Den här boken handlar om IT-projekt, läs den.”