ps. Vi har kul saker på gång och anställer, jag behöver vapendragare som vet hur man designar robusta system som skalar.

Journalen Economy and Society lyfter i ett temanummer ignorans som ett sociologiskt koncept för att hantera just denna typ av problematik. I den inledande artikeln, Strategic unknowns: toward a sociology of ignorance skriver Linsey McGoey att målet är att:

 ”Developing an agenda for the social study of ignorance, this paper introduces the sociology of strategic unknowns: the investigation of the multifaceted ways that ignorance can be harnessed as a resource, enabling knowledge to be deflected, obscured, concealed or magnified in a way that increases the scope of what remains unintelligeble.”

Hon anser att ignorans rätt använt kan användas som ett strategiskt verktyg och ett användbart redskap för att skapa en mänsklig skyddsmekanism. Att det är ett föraktat begrepp där vi saknar kunskap om dess praktiska användning i ekonomiska och sociala kontext.

Och jag är böjd att hålla med. I tangensen av min avhandling funderade jag mycket över oklarhet, och i viss mån även ignorans som organiserande krafter. Och det finns många spännande möjligheter att fundera vidare, för vi behöver en bättre verktygslåda för att hantera komplexitet.

Temanummret innehåller en rad papers av varierande karaktär och kvalitet som sig bör. Jacqueline Best skriver om byråkratisk otydlighet att:

“We live in a world which ever-greater arenas of social life are shaped by standardization and bureaucratic rationalization, as the pursuit of ‘measurable results’ sweeps everything from universities to hospitals to international organizations.”

Men påpekar samtidigt att vi intuitivt förstår att mycket av vår kollektiva och individuella existens inte fångas in av dessa rationaliseringar. Hon stöjder sig på Luhmanns tankar kring ambuigity, där osäkerhet är ett begrepp som framhäver framtidens oförutsägbarhet. Medan ignorans, eller avsaknaden av auktoritär kunskap är en konsekvens av denna oförutsägbarhet.

Som exempel analyserar hon IMF och hur de har utnyttjat denna oklarhet för att kunna hantera både de formella krav de har och de faktiska problem de försöker lösa.

Även Steve Rayner argumenterar för att ignorans är en förutsättning för att kunna hantera policyfrågor.

“To make sense of the complexity of the world so that they can act, indivuduals and institutions need to develop simplified, self consistent versions of that world. The process of doing so means that much of what is known about the world needs to be excluded from these versions, and in particular that knowledge which is in tension or outright contradiction of those versions must be expunged.”

Rayner diskuterar två sätt att hantera dessa frågor, wicked problems och clumsy solutions.

Wicked problems är ett begrepp som ursprungligen myntades av Churchman, problem som är så komplexa och okända att de i praktiken är att betrakta som olösbara. Rayner konstaterar att policymakare ofta hanterar dessa frågor genom att förklara krig mot dem (terrorism, cancer, klimatet).

Den andra kategorin, clumsy solutions, är lösningar som emergerar fram och konvergerar mote en gemensam lösning på problemet, även om aktörer kan delta i lösningen av olika anledningar, utan att dela epitemologiska grundpelare eller ha samma etiska principer. En form av konstruktiv oklarhet.

Rayner skissar därför fyra implicita strategier som används för att hantera denna obekväma kunskap: denial, dismissal, diversion and displacement.

“Denial represent a refusal to acknowledge or engage with information.

Dismissal acknowledges the existence of information, and may involve som minimal engagement upp to the point of rebutting it ass erroneous or irrelevant.

Diversion involves the creation of an activity that distracts attention away from an uncomfortable issue.

Finally, displacement occurs when an orgnanization engages with an issue, but substitutes management of a representaiton of a problem (such a computer model) for management of the represented object of activity.”

Nog är det så att dessa sätt att hantera obekväm information i policyfrågor känns lätt bekanta…

Slutligen förklarar Davies & McGoey  i Rationalities of ignorance: on financial crisis and the ambivalence of neo-liberal epistemology att ignorans inte är något irrationellt utan en produktiv kraft i sig själv.

“What neither approach recognizes is that ignorance is not simply the absence of rational economic knowledge, but a productive foce in itself, something that is actively nurtured and exploited, both by neo-liberal theorists such as Hayek and by expert actors who have been implicated in the financial crisis.”

De konstaterar att ignorans, inte kunskap, har varit en av de största tillgångarna i hanteringen av den finansiella krisen. Mer kunskap gav lite faktisk möjlighet att bedöma hur stora risker som låg i de finansiella produkterna och vem som satt med dessa, men ignorans som krishanteringsverktyg fungerade relativt bra för att skjuta bort katastrofen.

Som Žižek träffande påpekat, det mest överraskande med den finansiella krisen år 2008 var hur lätt det accepterades att det som hände var en oförutsägbar överraskning som kom från ingenstans.

De noterar en strategisk ignorans, ett gemensamt intresse från många aktörer att arbeta tillsammans (medvetet eller ej) för att intyga att de inte haft möjlighet att förutse detta.

De gör även en längre utflykt kring Hayeks syn på ignorans och påpekar att lösningen på ignorans, är helt enkelt mer ignorans.

I en sidonot gör han även det intressanta påpekandet att ekonomi går från att betraktas som ett fysikaliskt system till ett biologiskt system. Vi går allt oftare från modeller med naturlagarnas klara kausalitet till att se det som ett komplext system. Ekonomen blir mindre av en teoretiker som modellerar framtiden, till en terapeut som försöker förklara systemets behov och historia. Det är ett intressant resonemang i sig (ursprungligen från Lo 2005, The adaptive markets hypothesis).

Just McGoey har för övrigt skrivit ett par andra papers kring ignorans som även dessa är spännande, en person vars texter jag definitivt borde kunnat knyta in i min avhandling till ett ännu mer förvirrat (men spännande!) resonemang, men som jag inte stötte på då.

Så, svaret på frågan – vad gör vi när mer kunskap inte hjälper – kan helt enkelt vara ignorans. Om mer information inte reducerar osäkerheten kan det krävas att vi bortser från information, ignorerar obekväma sanningar, för att komma framåt. Ignorans kan användas strategiskt som ett verktyg för att skapa gemensamma mål och reducera osäkerheten i världen till något som är hanterbart för samtliga inblandade.

Jag blev påmind om att Görling Förlag faktiskt har ett par gamla skrifter liggande som skulle återpubliceras men som aldrigt riktigt blev färdiga. En av dem kan jag dock inte undanhålla er då det är en kort, kärnfull och fantastiskt rolig skrift, nämligen:

“På hvad sätt kan en god äkta man tämja sin elaka hustru?

En tillförlitlig Handbok, innehållande uppgifter på de svåraste fel,
som vidlåda Fruarna,

jemte åtskilliga nyttiga råd i den svåra konsten att kurera elaka Hustrur.
—

Hvad är det äkta ståndet? En fågelbur.
En vill dit in, en annan vill derur.”

Ja, de kunde det här med korta klämmiga titlar förr i tiden. Eftersom den är obearbetad är det en rätt stor pdf (25MB), men det är ju ingenting nuföritden, så ladda ner den här och läs!

Flera av Gladwells texter berör temat – vilka problem kan vi lösa med mer information, och vilka kan vi inte lösa bättre hur mycket data vi än samlar in.

Det är en mycket intressant fråga i dagens samhälle där transparens och öppenhet ser som lösning på världens problem. Hela öppenhetsdrivet som drivs bygger på tanken att mer tillgänglig information gör världen bättre. Och i många fall kanske det gäller, men det är långt ifrån en given lösning.

Gladwell pekar i en text på Enron-skandalen, där all den information som användes för att avslöja bolaget fanns fullständigt redovisat i revisionsberättelser, årsrapporter och andra publiceringar av information som regulatorer kräver. På samma tema rapporterar Economist om att lösningen på att undvika en ny finansiell krasch är att utöka finansmarknadens rapporteringskrav så att regulatorerna har en ännu mer detaljerad bild av den finansiella marknadens förehavanden. Den nyktre journalisten konstaterar dock att det är tveksamt att mer data innebär att det är lättare att förutse krascher.

Gladwell berör liknande frågeställningar i diskussioner om informationen inför beslutet att invadera Irak, huruvida mammografi gör mer nytta än skada, vilken typ av information vi kan få ut ur en arbetsintervju, eller i en gärningsmannaprofil.

(Boken innehåller även många andra intressanta kapitel som inte direkt går in i detta tema men på andra sätt är läsvärda, och ett par kapitel som borde strukits, i vanlig ordning i en samlingsvolym.)

Det är en spännande fråga som kliat i bakhuvudet i nästan en månad sedan jag lade ifrån mig boken (och är ett tema jag även nuddar i min avhandling om än i andra termer) – är detta slutet på publiceringsparadigmet, där misslyckad prediktion alltid bemöts med krav på ökad mängd tillgänglig information. Är vi mogna att erkänna att vi inom många områden nått prediktionens gräns, att mer information inte ger bättre resultat, utan enbart mer brus. Eller fortsätter vi låtsas, eftersom det är lättast att hantera.

Det är både en kittlande och farlig tanke. Nicklas – när kommer den riktiga boken om “The Noice Society”? Denna fråga lär inte störa ditt sinne mindre hos din nuvarande arbetsgivare. Om du inte skriver den snart, gör jag det.

I januari och februari var jag pappaledig på heltid (sammanfattad här), därefter halvtidsledig till midsommar. I realiteten innebar det förutom barnpassning en del fix hemma, en del scannande av rapporter och böcker. lite kodhackande och mycket avhandlingsskrivande. Under hösten skolades monstret in på förskolan där hon nu stormtrivs när hon inte tar sig igenom dagisförkylningar och blir hemma.

Mest tid gick åt till at färdigställa avhandlingen och lotsa den igenom alla byråkratiska processer för kvalitetsgodkännande och få alla papper underskrivna och stämplade i rätt ordning. Målet att bli färdig innan årets slut lyckades dock och jag kan (även om pappret med rätt stämplar inte kommit ännu) sedan den 3:e december titulera mig teknologie doktor efter att ha försvarat avhandlingen.

Sedan en tid tillbaka har jag varit övertygad om att det vore hälsosamt att lämna akademin en tid för att åter söka lyckan i “verkligheten”. Osäker på vad jag ville göra gick en stor del av hösten åt till att söka jobb och gå på intervjuer. Till slut kom jag fram till att jag just nu vill tillbaka till den värld jag lämnade för några år sedan, därför slutade jag på KTH vid årsskiftet och börjar första februari som konsult på företaget Diversify.

Stora förändringar, sammanfattade i få ord. Ett år då säcken knöts ihop.

De senaste åren har nedanstående poster hängt på min vägg på KTH (tillsammans med Mediocrity: It takes a lot less time and most people won’t notice the difference until it’s to late).

Men igår passerade en annan post mitt nyhetsflöde, “Working hurts less than procastinating, we fear the twinge of starting” som satte fingret på något. Under de senaste månaderna har jag haft långa morgnar när jag gått upp vid 6 men först lämnat dagis framåt 9. Samtidigt har jag haft mindre att göra än på länge, och ändå blir det inte färdigt. Jag borde fått mer gjort.

En anledning är att jag helt enkelt är dålig på att börja arbeta när jag inte måste göra saker. Det är svårt när man faktiskt har möjlighet att göra precis ingenting annat än att slösurfa på nätet. Som artikeln skriver:

“When you procrastinate, you’re probably not procrastinating because of the pain of working.

How do I know this?  Because on a moment-to-moment basis, being in the middle of doing the work is usually less painful than being in the middle of procrastinating.

(Bolded because it’s true, important, and nearly impossible to get your brain to remember – even though a few moments of reflection should convince you that it’s true.)

So what is our brain flinching away from, if not the pain of doing the work?

I think it’s flinching away from the pain of the decision to do the work – the momentary, immediate pain of (1) disengaging yourself from the (probably very small) flow of reinforcement that you’re getting from reading a random unimportant Internet article, and (2) paying the energy cost for a prefrontal override to exert control of your own behavior and begin working.”

Så. Nu får det vara nog, jag ska använda min tid till att göra saker, snarare än att undvika det jobbiga i att börja göra saker. Rensa ut alla surdegar. Och faktiskt, sätta ett par surdegar också. Det får bli ett nyårslöfte.

Således, Blondinbella, du ramlar nu ur min RSS-feed.

Efter det vill jag göra något nytt. Men vad gör egentligen en teknologie doktor?

Jag skrev ihop en kort beskrivning av vad jag tror att jag vill pyssla med. Ta gärna en titt och tipsa mig om vad jag glömt eller vem jag bör prata med. Allt är välkommet!

(ps. datum är inte färdigt ännu, tro mig jag återkommer så snart jag vet.)

Eftersom jag nog aldrig kommer att få den färdig, men informationen som sådan är intressant har jag nu publicerat den text jag hade som ett working paper på SSRN. Det är rått, oredigerat och rätt taffligt skrivet. Men låt mig få upprepa argumentet här kort.

Många av de IT-system som konstrueras bygger på antagandet att e-postadresser är stabila, eller åtminstone inte återanvänds. Om jag tappar bort mitt inloggningsnamn till Bokus skickar de mig ett nytt lösenord till min e-postadress. På så sätt kommer jag in i mitt konto med historik och ev. lagrade kreditkortsuppgifter etc.

Samtidigt använder många e-postadresser som är långt ifrån stabila. Arbetsgivarens e-post, din nuvarande internetleverantör eller universitetets. E-postkonton som du inte kommer att ha kontroll över om några år. Vi kan tala om att olika typer av adresser har olika förväntad stabilitet:

Jag ville titta närmare på detta och fick tillgång till en adressdatabas (med domändelen av e-postadresserna) från en stor svensk webbsite med 97,000 registrerade adresser för nyhetsbrev, inloggning etc.

Dessa grupperades per domän och jag klassificerade domänerna (med tanke på mängden manuellt arbete jag faktiskt lade ner på detta är det ju på så sätt tragiskt att det aldrig publicerades.). Och så här såg det ut:

“The study shows that the use of private domain-names in Sweden today is very limited. Nearly one out of four persons use an address tied to their current ISP, which is likely to increase the hassle of switching ISP, and therefore create lock-in effects on the ISP market. In total one out of three persons use addresses which are not portable and therefore unlikely to survive as identifiers over time. Most people use webmail services, which might be considered better than ISP, corporate or school addresses but remains limited in their uses and ties you to a certain e-mail provider.”

Pappret diskuterar några problem med detta och ett antal möjliga motmedel. Men det viktigaste att ha i åtanke när vi utformar IT-system är ju statt e-postadresser inte är samma sak som personnummer (som i sig inte heller är stabila, men det är en annan historia), och att vi måste ta höjd för att de ändras och diskutera hur vi hanterar det på bästa sätt.

(Vissa länder har börjat föreskriva regler om e-postadressportabilitet på samma sätt som vi har nummerportabilitet. Jag är lite splittrad i den frågan men kan se att det i vissa avgränsade fall kan vara vettigt. Ser med spänning fram emot hur det implementeras i verkligheten dock.)

“To bolster their confidence, actors might also attribute successes to existing skills and practices and problems to elements beyond their control (Argyris 1993; Miller, 1993). ”

Skönt att det är vetenskapligt belagt. För så känns det lite när man hör författare, musiker och filmskapare tala om nätet.